sanmelicias

Jaha, då får stackars flickan börja om igen att bygga upp sitt torn med klossar! Helvete! Han bara sparkar omkull tornet hela tiden! Undrar hur många gånger hon orkar bygga?! Men lugn gumman, mamman och alla runt om dig samlar ihop dom å hjälper dig. Pappan svär förtvivlat över maktlösheten. Sjukdomen styr hans handlingar. Mamman svär och hatar sjukdomen i tystnadens rum! Är sjukt tacksam för alla människor vi har omkring oss. Det är fan inte lätt när det stormar! Tack!

http://www.youtube.com/watch?v=Wm6rEkwHqEs&feature=BFa&list=FL3siN7z7On7JhH6RDK80qDg&lf=mh_lolz

BLOCKET är min favorit där tittar jag dagligen efter ett stort gult hus eller förvaringsmöbler ;)

Men varför i hela helvete!? Ska det va såå jävla svårt att ringa ett fucking jävla samtal!!

Ähh, va fan är det här för tema?!! Min första tanke va jaha... jag blåser alla! Men mina nära vänner känner juh mig och vissa av dom läser juh bloggen ;/ hmm... Okej, lets go!

Ja, det vore juh toppen att kunna finska med tanke på mitt ursprung... Jag har en del av livet känt lite sorg över att inte kunna kommunicera med min farmor och farfar. Så det skulle juh vara skojjigt! Kanske ska ta en kurs med någon av mina vänner som är finsk ;)

Ja jag har juh turen att ha hälsan i behåll, en vacker man, fantastiska barn, fina vänner och ett härligt arbete som jag trivs med MEN!!

Jahapp där försvann allt jag skrivit va fan... suck! Men inget att hänga upp sig på... *morr*

Över att jag och min pappa inte ses så ofta... I alla år har jag känt igen Melicias känslor så oerhört mycket så det gör ont i mig. Jag tror att har man som barn inte haft en daglig kontakt, med sin ena förälder på något vis så skapas ett hål. Detta hål kan ge olika uttryck i känslor och rektioner... Vad är din reflektion över detta? Vilka är dina erfarenheter?

Blå jeanstights och en klarblå trekvartärmsskjorta, riktigt dålig bild... Men ni ser juh mig nästan iaf ;)

Jaha...

Hmm, Favorit serie... Näe, någon sån har jag väl inte, för det finns liksom inte tillräckligt med minne att minnas när dom är på teve. Förut när jag var mindre och inte var upptagen av barn och allt som hör dom till, ja kanske tom. när jag var barn så tittade jag gärna på Dr Quinn, Skilda världar och Tre kronor förstås ;)

Ikväll skriver jag om "Dag 1 -  Min favorit Serie eller annat skit som visas på teven nu för tiden"

Jag kan inte ens se mig själv arbeta inom förskolan igen! Det känns som att det aldrig skulle gå efter att jag arbetat med de elever jag jobbar med nu. För er som inte har koll riktigt så vikarierar jag på en gymnasie.sär skola med blandannat autistiska elever. Jag jobbar även på ett avlastningsboende för vuxna med speciella behov på helgerna. Jag hoppar in som vikarie på ett fritids oxå för ungdomar med speciella behov, det kan vara lättare utv.störning till hörselskadade barn/ungdomar. Utöver det så arbetar jag som personlig ass. som tim.vikarie. Hela deras skoldagar är individ anpassade och lugnet som finns går inte att beskriva! Ja, nu äre juh inte lugnt hela tiden såklart för dom är ju människor dom med med toppar och dalar. Men det är ingen stress... Jag bara älskar detta! Att lyckas kommunicera med dessa elever är så otroligt tillfredsställande så ni anar inte! Att kunna läsa av ibland bara ett litet ansiktsuttryck eller prata med stödtecken ja... jag är så imponerad av mig själv och alla dessa fina människor jag möter varje dag! De flesta dagarna är jag inte ens trött när jag kommer hem från jobbet, för jag verkligen älskar mitt nuvarande arbetsliv. Sen när man som jag jobbar som vikarie har man liksom möjlighet att välja och vraka lite liksom ;) De senaste 8 månaderna har jag mött elever/vuxna som har autism, skolios, utv.störningar av olika grad, epilepsi, hörselskada, talsvårigheter i olika grad, trafikskadade i vuxen ålder, ADHD ja många fler! Jag vill visa hela världen dessa människor!! Vissa av eleverna/ungdomarna/de vuxna omkring eller många av dom iaf sprider sån enorm glädje! Och dessa fantastiska människor som finns/bor/arbetar runt dessa elever/vuxna!! Vilka fina kärleksfulla människor. Snacka om att ha hjärtat på rätt plats! Och nu är jag en av dom...

Jaha, jag kan inte ens dansa... ja inte ens vicka på röva så det ser bra ut ;) Men det va skojjigt!

Idag for vi iväg till Tallåsen, till min kusin Agnetha och hennes lilla familj. Men så trevligt det va dom bjöd på lunch och det blev några skapliga skrattisar! Herregud vad tiden går... Kände knappt igen mig i huset... Vi pratade i munnen på varandra hela tiden jag och Agnetha, samma våglängd liksom ;) Blev lite djupare prat oxå men inget att nämna här :) Nu vet jag förresten vad en skattemasare gör på jobbet! Tack för den... Ungarna härjade på men det kändes så hemtrevligt och lättsamt där hemma så det bekom mig inte ens. Det var en skön känsla! Mikal charmade lilla Linnea, vilket litet troll... Vi kikade på deras BÄR innan vi for hem oxå... Helena ville stanna kvar med BÄREN som för övrigt väntar BÄbisar! :) gumman! (BÄR=FÅR) Kände mig glad i själen när vi lämnade Kvarnlycka!

Just ikväll äre lite skum känsla liksom... Min Stora lillebror ringde och undrade om jag pratat med min Mellan lillebror som för närvarande är i Norge och jobbar. Näe?! Vi brukar inte ringa varandra bara så där utan vi ringer varandra när vi vill nåt... Kände att mitt dåliga samvete kom... undrar varför? Men jag saknar honom, för han brukar liksom bara dyka upp och ta en kaffe. <3 Kanske ska messa honom...  Min Stora lillebror bor i typ Jönåker. Vi har en djup kontakt han och jag... pratar om det mesta och vi ligger oftast på samma nivå. Löv him! Jag har en lillasyster oxå som betyder så mkt för mig! Vi blir lätt osams om skitsaker men hon har en stor plats i mitt hjärta. Sen så finns ju min Lilla lillebror han träffar jag dagligen då han bor i samma hus som oss :) Han kan vara en "pain in the ass kille" men han är bara 11 år. Han har oxå en stor plats i mitt hjärta... lilla vän <3

Inget kan få mig att sluta älska mina barn! För övrigt så älskar jag alla barn vilka förutsättningar dom än har i livet...

Jävla mens, finnar och tjatiga barn! Städning och kaos överallt och de flesta jag har runt mig är idioter! Men fick mig dock en skaplig skrattis med min man igår när jag frågade om jag skulle ta bort chokladen från bordet i vardagsrummet. Han har nämligen varit i kontakt med en dietist... Vadå? hjälpa kan jag väl...