sanmelicias

Ja, då var man gravid då...
Känns kul!!  Det är juh lite andra förutsättningar denna gång. Både i relationen å känslolivet...
Vi har berättat för barnen utifall det skulle hända nå galet, så vet dom om varför vi inte mår bra å dom kan vara delaktiga, det kändes viktigt för oss... Barnen e glada iaf. det är ju viktigt.
Mikal har gått igenom mina humörsvängningar med dom så dom vet hur jag fungerar å smärtorna lite här och var *skrattar*

Barn3:s första reaktion va
-Nämen mamma jag vill inte ha någon bäbis jag vill ha en hund, men nu säger hon att hon vill absolut inte inte ha en pojke för då hänger det en massa snoppar överallt *asg* men om det mot all förmodan blir en pojk så vill hon att han ska heta Lucas men om det blir en flicka ska hon heta Lena Forslund?? *asg* vet inte vad hon fått det ifrån...

Barn2 sa
- Jag vill iaf ha en lillasyster för jag har en storebror å han e så bråkig!!

Barn1
Hon bara log å sa at hon helst ville ha en lillasyster för dom e mkt lugnare, hon har juh redan en lillebror. Men visst skulle det vara kul med en liten prins bland alla dessa prinsessor. Hon tycker en Ellen...

/ EN ARG,LEDSEN å TRÖTT SANNA

Klistrar in ett inlägg från min andra blogg...

Medberoende?!

Bara alkoholisten slutar dricka då blir väl allt bra? Kanske blir det bättre om vi skaffar barn eller flyttar?
Man ber till gud, man hotar och tigger men snälla du kan ju inte dricka/droga snälla sluta!
Ständigt hoppas man på denna friska morgondag, då problemen är borta.
Man letar sprit/droger man kastar det man hittar, ljuger för vänner å släkt och man låtsas som att allt är frid å fröjd i relationen. Man kanske till och med blir utsatt för någon form av misshandel… Till slut kommer den dagen då alkoholisten eller narkomanen ska försöka bli nykter och drogfri,
de läggs in på behandling och börjar sakta tillfriskna. Äntligen lugn och ro!! Nu har ju alkisen /narkomanen blivit nykter nu ska väl de anhöriga må bra och vara nöjda?!

Men det många har missat är att missbruk är en familjesjukdom, att bakom varje missbrukare står en hel hög med anhöriga som har sin egna ”lilla” sjukdom medberoendet (co-dependency). Medberoende inte är klassat som en sjukdom enligt Världshälsoorganisationen WHO. Hela familjen bör få långsiktigt hjälp anser jag. Men det är bara en massa gnäll och bitterhet från alkoholist fruar? Det är väl ingen fara, skärp er och gå vidare bara…suck.

Medberoende är en inre åkomma som klibbat sig fast och förgiftat de anhörigas själar. Det blir man inte frisk från i första taget. Trots att det i Sverige heter så vackert att missbrukare har rätt till vård och att missbruket är en familjesjukdom så är det så är det fruktansvärt få anhöriga som får hjälp. Om man har tur kan man få en anhörigvecka alt. gruppterapi en gång i veckan. Vi står helt ensamma och måste själva söka upp speciella grupper som knappt existerar i detta samhälle, inte bland byarna iaf. Där det största dolda missbruket finns. Det är inte så enkelt att ta tag i sitt liv när man tagit hand om missbrukaren en längre tid och när man kämpat sig ur ett missbruksförhållande.
Faktiskt är medberoendet många gånger lika farligt som själva missbruket. I medberoendets spår följer depressioner, stressymptom, sömnlöshet och utbrändhet. Medberoendet får oss att bli lynniga, osäkra, ångestfyllda, lättirriterade och man tappar all tillit till allt och alla omkring sig Även kroppsliga åkommor finns i medberoendet ex. huvudvärk, magkatarr, axel/rygg problem pga. spänningar, det kan även få oss att dämpa vår smärta med droger och plötsligt var visst cirkeln sluten.

Jag kan tycka att det är skrämmande i dagens samhälle att det inte finns mera hjälp för de anhöriga. Personligen gör jag det jag kan, men jag vet att det finns så många andra med mig som lever eller har levt i svåra familjeförhållanden. Kom ihåg att hur ni än gör, så kan ni aldrig få en människa att ändras, men du kan förändra dig själv!                                                                  
                      /Sanna anhörig